Om konsten att krångla till saker

Det är något jag stundtals är mästare på. En ny postlåda inhandlades igår. Den gamla hade frusit sönder så locket gick knappt att öpnna. För att göra brevbäraren och tidningsbudet glada gav jag mig i kast med att skruva upp den nya nu på kvällen.

Det var lättare tänkt än gjort. Den gamla satt fast något så infernaliskt. Skruvskallarna var sönderdragna, och att jag fick stå i halvmeterdjup snö gjorde inte saken lättare. I såna här lägen borde man be någon vuxen om hjälp. Jag bad lilla h att vara behjälplig. Det gick så där. Efter några minuter frös hon och tappade taget om locket som slog ner på mina frusna fingrar. Dessutom vimsade hon med ficklampan åt alla håll utom just där ljuset behövdes. Jag tackade för "hjälpen" och bad henne gå in. Med så len och tacksam stämma som var möjligt att frambringa.

Ensam stod jag kvar, med snö i skorna och svor med sammanpressade käkar över mitt tilltag. Såna här saker ska genomföras i dagsljus och med ordentliga verktyg. De verktygen ligger i garaget och dit var det för långt att gå. Det tyckte jag iallafall när jag skred till verket. Om jag masat mig iväg och hämtat dem hade den här lilla operationen gått mycket smidigare. Men som sagt, jag har en förmåga att göra saker svårare än vad de är.

Nu är postlådan uppe och det känns som en sann triumf. För att fira mina framgångar prydde jag lådan med en Triumph-logga för att visa var mina sympatier på hojfronten ligger. Jag tycker det blev så schnüggt!