Seg söndag

Efter dagens repetitioner och söndagsstek slog söndags-koman till. Jag frös och kunde omöjligt hålla mig vaken. Barnen käbblade och var uttråkade. Planen var att åka och bada men badet behagade stänga så pass tidigt att den aktiviteten fick strykas. Istället körde de igång sockerkaksbak under stort ståhej. Jag slog dövörat till och lät dem hållas. Tre viljor runt bunken fick mig att tro att det skulle bli pannkaka men de fick ihop en perfekt sockerkaka som färgats illgrön. Göörsnyggt enligt bagartjejerna. Köket såg ut som ett världskrig och det fick jag den stora äran att röja upp efter deras framfart. Fan vilken curlingmamma jag är ibland.

Märkligt hur trögt det känns att tänka på att gå till jobbet när man haft några extradagar ledigt. Det är bara att bita i och hänga på sig selen i morrn bitti. Barnen har åkt till den andra planhalvan och veckan bjuder på lite kulturaktiviteter.

Nu har jag rest mig ur OS-soffan och det är hög tid att förse mig med lite ny mental input. På tisdag kväll har vi kraxare blivit inbjudna till Lerbäcks teater för att se deras nya föreställning vilket känns spännande. På fredag kväll blir det konsert på Mastodont med kumlasonen Agusson och John Lindberg trio, de sistnämnda spelar rock´roll och rockabilly så det stänker om det. Har lyssnat på Spotify och My Space och båda banden låter bra. Bara det att de har ståbas med i bandet får mig att längta. Najz Prajz säljer biljettos, så passa på innan de tar slut!  

God morgon Sverige

Vaknade och sträckte ut mig i sängen. Gårdagens flyttbestyr hos Kamrat P i Katrineholm känns lite i kroppen. Inget att jämra sig över egentligen. P har nog betydligt svårare att komma ur sängen. Hon har hållt på i flera dagar och flyttat.

Jag låg kvar och tänkte tacksamma tankar över att mitt lilla hörn i världen är förskonat från naturkatastrofer. Mitt hem kommer inte att raseras av jordbävningar eller spolas bort av en tsunamivåg. Förra helgens snökaos känns så futtigt i jämförelse med vad människor får stå ut med på andra håll. Det är klart att det inte är kul när idrotthallarnas tak rasar in. Men på det hela taget så är det småsaker i jämförelse.

Modevisning och melodifestival

Lilla h och kompisen lilla T har haft modevisning samtidigt som melodifestivalen pågår. Barnen är milt chockade över att vi mammor gillade skatepunkarna bäst.

Illa vald metafor, af Donner

I veckans nummer av tidningen Fokus finns en lång artikel om svindlaren på Röda Korset - Johan af Donner. Helt otroligt att den mannen lyckades hålla sig flytande så länge innan hans svindelskuta gick i sank.

"Det kommer alltid förfölja mig att jag haft fingrarna i syltburken" ynkar karln efter att han avslöjats. Tvi för såna metaforer. Det var då tamejfan ingen syltburk han nallade ur. Han har ju svindlat en hjälporganisation på enorma summor som skulle komma behövande till hjälp. Med en månadslön på 60.000 i månaden ska man baske mig inte behöva något mer. När jag hör sånt blir jag nästan benägen att ge karl ett rep.

Jag tänker på alla människor som ägnat sin tid att skaka bössor, sy babypaket, sortera insamlade kläder och annat. Inte ett vitten har de fått för sina insatser, jo kaffe och en bit smörgårtårta vid årsmötet. Jag vet detta då min mamma ägnade flera år som aktiv i Röda Korset. Hur ska alla dessa fantastiska människor återfå förtroendet för ledningen?

Vad kvinnor vill ha i hemlighet

Aftonbladet har rotat fram en brittisk undersökning som borde ge de vanliga, lite lagom feta och slappa karlarna anledning att vädra morgonluft. Innerst inne vill kvinnor inte ha en deffad kille som David Beckham. Enligt undersökningen har de listat helt andra egenskaper som de som det egentligen går i gång på. Men det är alltså inofficiellt. Tydligen är det så att de brittiska kvinnorna inte riktigt kan stå för sin smak officiellt. Men det här är vad de innerst inne gillar:

 

1. Skäggstubb
2. Nördighet
3. Hårigt bröst
4. Flitig bokläsare
5. Gråter till filmer
6. Sjunger med i låten medan man dansar
7. Grått hår
8. Att vara svettig efter träning
9. Glasögon
10. Sportdåre

Beträffande oss svenska kvinnor så vet jag inte hur listan skulle bli. För min egen del så ser listan ovan till stor del ut som min officiella gå-igång-på-lista.


Nu väntar jag bara på en undersökning där jag får veta vad männen innerst inne vill ha. Officiellt så är det väl blonda, smala babes behäftade med stoora bröst som trotsar tyngdlagen som går hem hos männen i allmänhet.  Men den hemliga listan på egenskaper är jag ganska så nyfiken på. Om den är i paritet med listan ovan, fast applicerad på det kvinnliga, så hoppas jag att jag kan pricka in åtminstånde några egenskaper.

Nästa skivinköp blir

utan tvekan Linda Ström. Tidigare har hon varit en av medlemmarna i gruppen Cookies n´ Beans. Om jag minns rätt så var de med i Melodifestivalen för något år sedan. Efter lyssning på Spotify är jag såld på hennes röst och texter. Spotify är ett ypperligt sätt att slippa köpa grisen i säcken. Något som händer ibland, för min del helt nyligen. Jag gick på en nit i snuskylen. Köpte säsongens smak Rabarber på snuset. Hur jäkla jubelpantad kan jag bli? Mitt undermedvetna fick mig nog att tro att det skulle vara ett fullgott surrogat till godis.

Mental istid

Min tankeförmåga går på sparlåga. Jag börjar fundera om det beror på OS. Detta ständiga soffande framför teven ger ju bara input i form av spänning och fosterlandsstolthet.

Det börjar bli dags att skaffa sig mental input i någon annan form. I bilen ligger en ljudbok som jag nog ska hämta in. Det är Mian Lodalen som läser sin bok Dårens Dotter och det är sanna mina ord ren och skär nostalgi att lyssna på den. Samtidigt är det en ganska tragisk bok i stil med Mig äger ingen och Svinalängorna. Men den får mig att reflektera lite. Tänka på hur det var när jag var barn och gick i skolan. På 70-talet så snålades det inte på resurser i skolan, ändå minns jag skoltiden som utarmad. Visst, talpedagog, och fotgymnastik erbjöds var och varannan unge som hade minsta antydning till plattfothet och läspande. Men blev vi så förberedda för livet?

LGR 69, en grönrandig bok, tronade i vart klassrum. Det var den nya läroplanen för grundskolan och den skulle lyfta skolan ur den gamla folkskoleeran till något nytt och bättre. Med den tidens mått var det säkert inga fel på läroplanen. Men grundsynen på barnet/eleven som individ hade en del att önska. Jag kan inte minnas att någon lärare någonsin frågade mig om mina känslor och tankar.

I dagens skola känns det som omvänt, eleven som individ sätts i centrum och får vara med och påverka. Men i de fall någon elev behöver lite extra stöd så verkar det vara "bovägga".

I väntan på Infanteriet ...

... eller vilka nu Åsa Torstensson ska skicka ut på spåren för att hacka bort isen från växlarna blev det telefonmöte istället för möte i Stockholm. Jag är innerligt tacksam att slippa stå på Kumla station klockan halv sju på morgonen och inte veta om det kommer något tåg.

Jag börjar bli mästare på soff-rodel, en sport jag ägnar mig åt mestandels i OS-tider. Kvällens stafett i skidskytte går ju inte att missa så efter OS behöver nog soffan in på service.

Nedrans fästingar!

OS-tittandet tog paus igår till förmån för en filmkväll med barnen. Ikväll var jag ju bara tvungen att kolla in sprintstafetten. Rackarns vad de svenska tjejerna kan ta i. Synd att de gråsvarta tyskorna sög sig fast som var sin fästing som vägrade släppa taget. De hade helt klart lite bättre glid utför. Men ett silver är ändå ett silver.

Märkligt vad snabbt jag vänjer mig vid våra svenska OS-stjärnors framgångar. I början grät jag som en semi-professionell gråterska i med- och motgångarna. Nu sträcker sig känsloyttringarna till rejäla hejaramsor och sittande ovationer i tevesoffan.

Hemma värst. Ett nytt, banbrytande inredningsprogram

Lilla Lola har hälsat på. Det händer alltid något när hon är i görningen. Idag gjorde hon en total makeover i köket.

Hon trasslade in sig alternativt hängde sig i gardinen ( vi hann inte riktigt se) så att gardinstången lossnade från väggen. Stången brakade rakt ner i Stampes bur, drog med sig en ljuslykta, fönsterlampan som krossades och lite annat. Det lilla hundskrället började äta glasskärvor så det blev både panik och kalabalik.

Lola förpassades till soffan där hon fick sitta i husses knä när vi andra röjde upp på katastrofområdet. Vad gör man? Det är ju bara att skratta åt det hela.

Stampe tog det förvånansvärt lugn efter att gardinstänger,

lampor och annat brakat ner på buren.

Programledaren i det nya inredningsprogrammet "Hemma värst" tog en

power nap i soffan men vaknade när jag smög fram kameran.

Här styr byggbasen Lola upp slutstädningen. Ingen kan hantera ett

dammsugarmunstycke med större frenesi.

Ibland är blå en bra färg

Det blev lite otippat en kväll i tevesoffan framför melodifestivalen. Helt klart bäst var pausinslaget The Blue Men Group. Vilken show! I mina ögon var det något nytt, och ganska okonventionellt.

Själv fryser jag så jag snart är blå och gör en stilla sorti ner i badkaret.

Frk Lugns känsla för snö

Kan man skriva ett blogginlägg en dag som denna utan att nämna ordet snö? Det skulle verka aningen världsfrånvänt.

Jag lyckades iallafall ta mig till repetitionerna men det fattades ett antal aktörer som inte tagit sig ut på vägarna överhuvudtaget. Lördagskvällens planer var att åka till Örebro och gå på lokal. Bussen känns som ett skapligt tryggt och pålitligt färdmedel men mina arma kamrater som bor utanför stadsplanerat område är insnöade. Rapporter från Hörstabacken berättar att plogbilen kört i diket.

Riktigt så illa är det inte i centrala Kumla och jag var tacksam att jag bor inom tätbebyggt område till nyss. Det är trångt här på Baldergatan och nu finns det inte en outnyttjad kvardratcentimeter att göra av snön på. Som ett djur har jag slitit med grannen H:s snösläde och försökt att flytta snömassorna till fria ytor. Anade att Sura grannen blängde surt genom rutan. Med blodmak i munnen förväntade jag mig att få en skopa ovett för att jag tippade snö utanför hennes hus men jag slapp. Ingen människa, varken vettig eller ovettig öppnar dörren frivilligt idag. Det var nog tur för ett ord från denna människa hade fått mig att spåra ur fullständigt.

Nu sitter jag lugn och snäll inne i värmen och lider bara av lite rastlöshet. Nåväl, kroglivet i Örebro finns kvar en annan helg.

Så galet det kan bli

Att kanadas free-styleåkare Jennifer Heil har fått sitt illa klingande efternamn är en sak. Men hur tänkte webbnissarna när de gjorde hennes hemsida? Jennifers pose på bilden ser lite provocerande ut.

Fredagsfräsig

Kom hem ganska sent, lite småtrött, hungrig och frusen. Fredagsmyset fick inledas med att skotta mig in. Jag har inte gnällt ett ord över snön, vintern och kylan utan stoiskt rättat in mig efter att det är vinter i år. Nu är jag emellertid rätt nöjd med dessa varor. Det räcker nu Kung Bore. Skottandet fick mig att komma ur stämning rejält.

Skopade i mig lite mat, det som gick snabbast att få på tallriken och då blir det trist och oinspirerat. Gjorde mig inte ens tid att röja undan och duka fint. Fredagar ska vara roligare än så här. Normalt brukar det vara det. Efter maten på fredagar har läsning av tidnigen Fokus blivit en tradition. Intressanta lite mer djupdykande artiklar om vad som hänt i veckan på nyhetsfronten. Hittade inte Fokus bland posten idag så jag gjorde dumheten att läsa Aftonbladet på nätet. Det valet gjorde mig inte på bättre humör. Fan vad mycket smörja som produceras på ett och samma ställe.

Låt bli och läs då, kan man tycka. Men det är som gamla sårskorpor, man kan inte låta bli. De kan inte ens stava till ordet fiasko. Först trodde jag det var nån ordlek så som sportjournalister brukar svänga sig med för att få till en snitsig rubrik, men icke. Fjasko. Så utomordentligt fånigt.

Nu ska jag sluta gnälla och dricka lite vin och bli fredagsnöjd. Självklart blir det tevesoffan, vart fjärde år blir jag sportintresserad och fosterlandsfrälst. Ska Tre Kronor få däng av Vitryssland? Det vore nesligt.

Lång väntan på diagnos

Aningen nervös med för den delen. Jag har gjort en högst amatörmässig diagnos på min finske vän Upo, som tvättar åt oss i hushållet. Han har gett upp den, så viktiga sista delen av tvättandet, nämligen att pumpa ur vattnet. Min behandling i form av rensning av sil och avlopp har inte gett några resultat.

Tvätten kommer ut väldigt blöt och det tar en evighet att få den torr. Dessutom känns tvätten inte speciellt ren när den är tvättad, så nu har jag tvättstopp i väntan jag på att reparatören ska komma. Berget av tvätt växer. Inte för än i nästa vecka kommer det en kunnig människa och lägger sin dom över gamle Upo. Han är sju år och i min värld så är han lagom inkörd. Kvinnan som tog mot min anmälan antydde att han är på sin ålders höst.

Visst är det märkligt, tekniken vinner ständigt nya framgångar. Men maskiner av förhållandevis enkel mekanik får allt kortare livslängd. För 20 år sen kunde man köpa en tvättmaskin som höll i åtminstånde 15 år. Jag försöker nu mentalt förbereda mig på att köpa en ny tvättare om domen blir att Upo ska gå till de sällare jaktmarkerna.

Aina Taikon såg både fel och rätt ...

... i sin kristallkula. Aina är inkallad till P3 som spåtant och hon tillfrågas om svenskarnas placeringar i OS. Igår såg hon att Charlotte Kalla skulle ta guld. Minsann, det gjorde hon.

På vägen hem från jobbet så hörde jag henne tvärsäkert säga att det skulle bli guld till både Helena Jonsson och Björn Ferry. Även ACO skulle få en medalj. Synd att hon inte förutsåg att funktionärerna skulle dabba sig så till den milda grad som de gjorde. Då kanske det hade blivit lite ordning i starten och hon hade prickat in 3 av fyra rätt.

Fiasko

Jag behöver inte grävas upp ur snön. Det enda som rasade var mitt självförtroende. Hur kunde jag tro att jag skulle klara av att skotta taket? Det behövs ta mig sjutton en sky-lift för att komma åt. Inte fan törs jag kliva ut på taket när jag inte ser var reglarna är. Taket får braka ner utan mig om det är tänkt att det ska ge vika.

Jag fick ner 10% av snön och känner mig totalt misslyckad. Snöskyfflen trillade isär (jag som monterat den) då gav jag upp och gick in.

Modstulen och medioker gick jag in och lagade mat. Det kan jag iallafall. Några fin- fina matlådor att ha med till jobbet blev det. Som vanligt när jag misslyckats med något blir jag sugen på nåt sött. Det får bli en film i soffan och några mandlar.

Grönt är skönt!

Dags för lite vårstämning här inne. Snön ligger djup, men igår var det lite takdropp i solen. Nu ska vintertemat i köket bytas till lite ljusare färger. Först ska jag kolla upp om det går att raka ner lite snö från taket på uteplatsen. Jag anar att det kommer bli tungt när det börjar smälta.

De senaste veckorna har jag funderat en hel del över vilka åtgärder som kan behövas. Det har funnits en mängd alternativ:

• konstatera
• fundera
• reagera
• ignorera
• fundera på att delegera
• konstatera att jag får agera

Om det inte kommer något inlägg mer ikväll så kan väl någon snäll människa gräva fram mig ur rasmassorna på baksidan.

I feel hope for the Pope

Vatikanen, har hör och häpna listat ett knippe album man med fördel kan ha med sig om man blir strandsatt på en öde ö.

• Beatles/Revolver
• Michael Jackson/Thriller
• Pink Floyd/The dark side of the moon
• Carlos Santana/Supernatural
• Fleetwood Mac/Rumours
• David Crosby/If I could only remember my name
• U2/Achtung baby
• Paul Simon/Graceland
• Oasis album(What’s the story) Morning glory?.

Gubben med roliga hatten har ju bra musiksmak!

  

 

 

En dag med Tangotanten

Kraxkompaniet hade istället för vanlig repetition en kurs i singact med Bodil Bendixson a.k.a. Tangotanten. Bodil är helt fantastisk på att plocka fram det bästa ur oss.

Hon jobbar med ganska okonventionella metoder. Vi skakar på oss, gapar, släpper loss tungan och får sjunga fult. Allt för att få loss våra röster och sjunga med känsla. Hon hittar på pricken det där som med små, små medel gör skillnaden.

Jag tror att Bodils devis är - En strålande vacker röst som inte framförs med känsla blir bara platt.


Det kändes som de flesta tyckte att vi tog ett stort kliv framåt. Enda smolket i glädjebägaren var att Bodil inte fick jobba ostört. Ju fler kockar ju sämre soppa passar bra i det här ärendet.
 

Bodil praktiserade det ack så viktiga magstödet på Erica

Ulrika är Kraxkompaniets kvinnliga Alexander Ryback

Svart kort i shopping

Gårdagen tillbringades hos Lilla Lola. Oj, vad hon har växt! Öronen står nu upp och är galet, oproportionerligt stora. Vi var ut på en promenad och när hon trippar på så vippar den övre lilla tippen, som inte riktigt har fixerat sig, något så otroligt rart.

När jag ända var inne i stan passade jag på att göra en snabbsväng in på Åhlens. Hade sett några gardiner på en bild. Åhlens hade byggt om så allt på heminredningen låg så fint uppdukat att jag tappade förnuftet. En halvtimme senare klev jag ut med fyra kassar med gardiner, kuddar, dukar, handdukar, och duschdraperi. Hittade även några presenter till småflickorna. Jag måste tillstå att jag är rätt effektiv shoppare när jag är på det humöret 2 300 spänn rök i en grisblink. Men jag känner mig rätt nöjd.

I dagens NA var det en artikel om köpberoende och med tanke på gårdagens köporgie och efterföljande tillfredställelse börjar jag undra om jag ligger i nån slags riskzon. Nja, jag får såna här ryck någon gång i kvartalet. Så länge jag inte går loss med plast kortet en gång i veckan tycker jag att jag kan få hållas. Den dagen jag känner med gjädje över att bära hem en påse med prylar än att höra fågelkvitter, takdropp, skogens sus eller andra små trevligheter i tillvaron har jag rätt inställning.

Väl hemma så storstädades badrummet. Barnens badleksaker och gamla schampooflaskor rensades ut. Badrummet blev som nytt, nåja halvnytt.

Det må vara vinter men katterna vädrar morgonluft

På jobbet får jag rapporter om sömnlösa nätter. Nu när snön, med dess ljuddämpande effekter, borde få den mest lättväckte att sova gott, så kan man undra vad som stör. Jo, det är katterna. De styrs av sin biologiska klocka och skiter högaktningsfullt i ett snötäcke på halvmetern. Nattliga serenader som kan väcka upp döda har rapporterats från kollegor med katt. Jag minns förra årets ylande och är nu djupt tacksam att Trajjakatten är snöpt.

På Fylstagatan konstaterar kattpappan Håkan med oroväckande lugn, att en stor, fet rackare häckar på altanen. Han har gjort antagandet att den fete är snöpt och att hans små kattfröknar inte är mottagliga ännu. Inga tendenser visar på det motsatta. Vojne! Jag skulle då rakt inte lita på någon av deltagarna i detta kattriumvirat i dessa tider. Men, jag är av erfarenhet aningen paranoid.

Minns när vi 1 mars flyttade till landet med vår lilla ungkatt. Hon smet ut och det dröjde bara någon timme innan trädgården var full av pilska bondkatthanar. I marsnatten lös åtminstånde fyra ögonpar i buskarna. Hanarna slogs så sök det slog gnistror och vår lilla, så lagom oskyldiga katta, njöt av föreställningen innan hon lät sig bli påsatt av segraren. Jag misstänker att hon delade ut tröstpris till de som hamnat på prispallen.

Katthussen rände runt som en katolsk fader med en piassavakvast och gjorde några desperata utfall för att mota bort dem. Han gick bet kan jag lova. I maj hade vi en kull med kattungar på halsen.

Lita aldrig på en marskatt.

Tralala!

Jag kom precis på att om prick en månad ska jag få glädjen att se Jonas Gardells show Trafikplats Glädjen.

Jag har gjort slut med Falkengrenskan

Av ren slöhet har jag sedan länge pensionssparat hos SEB. De senaste årens bonusar har retat upp mig rejält. Förra året var jag lika förbannad och stridslysten som en medlem i Gruvtolvan. Att jag inte fått tummen ur att göra slut med den banken är ren slöhet.

En liten koll på hur mycket avgifter de har sugit ur mig under minst 15 år gjorde mig handlingskraftig. Jag skäms när jag tänker på hur lättledd jag var när jag lät mig nästlas in i deras garn. Det finns ett svagt minne av att jag fick en present. Vad minns jag inte.

När jag träffade min bankkvinna idag så fick hon förtroendet att ta hand om mitt pensionssparande. Men givetvis talade jag om att jag vet att Nordeas höjdare är lika gamiga som alla andra. Jag dubblade sparandet och ser fram emot att som glad pensionär vältra mig i kosing. Moah ha ha!

Jag skämtade bara. Jag kommer aldrig att kunna skratta hela vägen till banken. Men jag fnissade lite på vägen från banken. Med mig hade jag en käck termos som jag fick i present. Häpp!

Det var inte jag - det var Frk Lugn!

Jädrar i min låda. Fredrik Federley har lösningen på hur man tar sig ur prekära situationer. På frågan hur han som riksdagsledamot kunde låta sig bjudas på en gratistripp till Kanarieholmarna, svarade han att det var Ursula som åkte. Ursula är FF:s dragpersonlighet. Det är ju strålande! Hädanefter ska jag hänvisa till mitt alter ego Frk Lugn när jag skitit i det blå skåpet.

På Aftonbladets debattsida frågar man sig om Fredrik/Ursula är på väg att ta Centern in i 2000-talet. Jag är benägen att hålla med om att Centern behöver förnya sig, men är FF:s väg den rätta?
Nu har jag bara en stilla undran ... Går det att kryssa Ursula på Centerns lista?

Jag har ingen ordning på mina papper

Mina föresatser att baka bröd igår gick om intet. Kvällen ägandes åt febrilt letande efter papper som rör min ekonomi. Idag har jag en tid hos min personliga bankkvinna och tanken var att ha med alla papper. Jag har ingen ordning på mina papper, så heter en lysande bok av Bodil Malmsten. Det stämmer bra på mig. Det ligger högar på alla möjliga ställen, utan någon som helst ordning.

Efter några timmars bläddrande lyckades jag skrapa ihop det mesta. Det där orangea kuvertet hittade jag inte. Likaså var koden till PPM som bortblåst.

I NA var det ett helt uppslag inför det orangea kuvertets ankomst. Alltså var det nästan ett år sen jag fick det. Att jag ska hitta brevet efter ett helt år i mina papperhögar är orimligt att begära av en sån slarvmaja som jag är.

Imorse gjorde jag ett nytt försök. Hur svårt kan det vara? På mitt kontor, oftast benämnt Armageddonrummet, för att kaoset är fullt utvecklat anade jag att jag borde leta. När jag tände lampan small den. Jag såg ingenting och försökte ta mig in för att tända en annan lampa. Det hade kunnat sluta illa. Jag snubblade över datorn men lyckades att stoppa fallet genom att landa på strykbrädan.

Nu har jag gett upp planerna att hitta kuvertet, det får gå ändå.

Färdig

Idag har jag skrivit klart kommunikationsplanen. Nu återstår att se vad projektledaren tycker. Han är en skön lirare, som härstammar från en Mongolsläkt, så jag tror att han kan framföra konstruktiv kritik på ett bra sätt. Det känns som en lättnad att släppa taget om en jobbig arbetsuppgift. Det är nästan så jag vill fira.

Onsdag, mitt i veckan. Det blir inga extravaganser. Kvällen ska ägnas åt informationsmöte på skolan. Stora H ska börja sexan till hösten och vi föräldrar ska upplysas lite om detta stora steg. Det känns ganska konsigt att om några månader så ska hon hänga på övervåningen med allt vad det innebär. För unga fröken i fråga, verkar det inte vara så stort. Den enda kommentaren om kommande förändring är att hon tycker det ska bli bra med friheten att få lämna skolgården. Läs: gå till Lidl och köpa godis.

Under tiden tränar tjejerna innebandy, har jag tur hinner jag se på en liten stund. För en gångs skull har jag varit präktig och förberett, så maten kommer på bordet snabbt efter träningen. Igår lagade jag lammfärsbiffar som blev grömmegoda. LCHF-dieten medger att maten blir extra smaklig med hjälp av grädde och smör. men så jag saknar bröd! På lunchen har Fibrex och mer linfrö inhandlats så nu ska här bakas kolhydratfritt bröd. Det räcker att skriva om det för att snålvattnet börjar rinna. Fan om det blir en flopp och smakar som surrogatbröd.

Tråktisdag och tomma toarullar

Tisdagar var, när jag gick i skolan, den tråkigaste dagen i veckan. Långt till helgen och oftast serverades det någon sönderkokt fisk i matan. Det spelade ingen roll att de försökte hotta upp namnet till Fisk Florentine eller nåt annat kulinariskt. Tisdagarna var mördande tråkiga.

Nu när jag klivit in i vuxenåldern är det inte så ofta jag hävdar att tisdagar skulle vara allmänt värre än någon annan veckodag. Men idag kan jag inte annat säga än att tisdag känns tråkig, trälig och trist.
Dagen har ägnats åt att göra massa grejer som jag borde göra när jag är klar med det som verkligen är prio 1 - skriva klart en kommunikationsplan. Den är i princip färdig men jag känner på mig att den är så full med snömos att folk kommer storkna om de tvingas läsa.

Fikapausen blev iallfall rätt intressant, dagens ämne var varför den äkta/oäkta hälften saknar förmåga att fylla på dasspappershållaren med en ny rulle när den gamla tagit slut.

Jag har ingen äkta eller oäkta hälft att reta upp mig på vilket någon verkade tycka var den optimala tillvaron. Mitt i diskussionen kom jag på mig själv att jag saknar någons tillkortakommanden på toarullefronten. För på köpet med en dasspappersanalfabet får man ju sällskap i nöd och lust. Klämmer han dessutom mitt på tandkrämstuben så lovar jag att jag ska ha överseende även med det.

Nu dags att skotta bort den gigantiska snöplogvallen innan Sissela ger sig i kast med vrede på SVT. Jag säger till Trajjakatten, - hjärtat, jag går ut och skottar så kan du ta det lugnt i soffan.

Om konsten att krångla till saker

Det är något jag stundtals är mästare på. En ny postlåda inhandlades igår. Den gamla hade frusit sönder så locket gick knappt att öpnna. För att göra brevbäraren och tidningsbudet glada gav jag mig i kast med att skruva upp den nya nu på kvällen.

Det var lättare tänkt än gjort. Den gamla satt fast något så infernaliskt. Skruvskallarna var sönderdragna, och att jag fick stå i halvmeterdjup snö gjorde inte saken lättare. I såna här lägen borde man be någon vuxen om hjälp. Jag bad lilla h att vara behjälplig. Det gick så där. Efter några minuter frös hon och tappade taget om locket som slog ner på mina frusna fingrar. Dessutom vimsade hon med ficklampan åt alla håll utom just där ljuset behövdes. Jag tackade för "hjälpen" och bad henne gå in. Med så len och tacksam stämma som var möjligt att frambringa.

Ensam stod jag kvar, med snö i skorna och svor med sammanpressade käkar över mitt tilltag. Såna här saker ska genomföras i dagsljus och med ordentliga verktyg. De verktygen ligger i garaget och dit var det för långt att gå. Det tyckte jag iallafall när jag skred till verket. Om jag masat mig iväg och hämtat dem hade den här lilla operationen gått mycket smidigare. Men som sagt, jag har en förmåga att göra saker svårare än vad de är.

Nu är postlådan uppe och det känns som en sann triumf. För att fira mina framgångar prydde jag lådan med en Triumph-logga för att visa var mina sympatier på hojfronten ligger. Jag tycker det blev så schnüggt!

Barn av vår tid

Hittade det här lilla mästerverket på en blogg jag följer. Lilla ALva är så charmig att jag bara måste knycka den. Det värmer i mig som Nationalteaternfan att se att det finns barn av vår tid som ger sig ikast att tolka deras låt.

Denna dagen ett liv

Vaknade i fin form. Det måste bero på att vi somande kollektivt i soffan, jag och Kamrat M. Hon kom med dottern E på sova-över-besök då hennes hem var ockuperat av tillresta skidåkare. Det lilla huset på prärien likande mer en vallningsbod så de gjorde det rätta, flydde hem till mig.

Vi kollade på melodofestivalen och efter det knoppade Lilla E in i soffan. Efter att hon flyttats till lilla h:s säng satt vi och gäspade i soffan. Efter en stund ser jag att M slagit ihop sina gröna. Jag hade precis på läppen att fråga om hon somnat, men hann själv törna in innan frågan ställts. Någon timme senare vaknade M och och tyckte att det var bättre att sova i liggande ställning.

Det är så fint med gamla vänner, det går att umgås sovande utan att det känns vare sig bortkastat eller skämmigt. Som tur var, hade vi hunnit avhandla meningen med livet på telefon några timmar innan.

Dagen har ägnats åt repetition med musikerna inför revyn. Musikrepen är klart roligast. Sjungning gör mig så glad. Jag borde sjunga varje dag.

Efter repet hämtade jag Mamsen och vi åkte till Örebro och gick på restaurant för att fira hennes 80-årsdag. T och barnen dök upp. Maten var fantastiskt god. Lilla h deppade lite för att pannacottan var slut men när den italienska glassen dök upp så var pannacottabristen glömd.

Bosse bildoktorn

Radion har stått på och en stund lyssnade jag på Bosse bildoktorn. Den mannen är ju för underbar! Inte nog med att han tålmodigt ställer frågor, lyssnar och på alla sätt försöker hjälpa de som ringer in till programmet. Han har ju humor, karln. För det mesta.

Det kan komma nästan vad som helst ur munnen på honom. Programledaren frågade hur vädret var i Västerås och svaret blev något sånt här: Solen skiner och flickorna dansar i sina bastkjolar, cocospalmerna svajar i vinden så att cocosbollarna trillar ner.

En man fick rådet att läsa en dikt istället för att bekymra sig över ett småfel som var av karaktären att det går att leva med. Haha! Jag skrattade så jag tjöt.

Dagens garv

Dag två på konferensen inleddes med ett stort garv. I någons väska surrade det. Under allmänt fnissande lyftes den ena väskan efter den andra för att ta reda på vem som hade något vibrerande i sin packning. Surret lokaliserades till min väska. Jag visste precis vad det var och plockade fram rakhyveln. Den har en finess med vibrerande rakblad De som tyckte det var pinsamt var alla dem med lite snuskig fantasi. Haha! Min chefs min var obetalbar.

Här står jag med tvättad hals

Kan man lugnt säga.  Nu sitter jag på Vildmarkshotellet nybadad och dan. Med otrumlade öron. Glömde packa ner tops i väskan. Det har aldrig hänt att jag varit Tops-torsk. En fullfjädrad Topsmissbrukare ser minsann alltid till att ha pinnar med sig. Överallt.

Jag försöker andas lugnt och fint. Om ett dygn är jag hemma vid mitt förråd igen.

Vinter i sex veckor till

Murmeldjuret Phil har sagt sitt. Han tillkännagav att han såg sin egen skugga vilket innebär att vintern fortsätter ytterligare en tid. Jag tror helstarkt på Phil. 40.000 jänkare kan inte ha fel.

Den lilla hålan Punxsutawney i Pennsylvania blev känd genom filmen Måndag hela veckan med Bill Murray för några år sen. Nu vallfärdar folk dit på Groundhog Day som infaller den 2 februari.

Seger åt Svinarps kommun

SVT:s komedikväll har avslutats. En jury och svenska folket har i svensk, demokratisk anda fått rösta fram vilket av de tre bidragen som ska bli höstens komediserie på SVT. Igår kväll såg jag pilotavsnitten.

Min absoluta favoritbidrag, Starke man, vann och det riktigt kryper av längtan i mig att få se hela serien. Vansinnigt roligt, iallafall om man är en gnutta intresserad av politik. Och ärligt talat så är det nog inte så långt ifrån hur det kan vara i verkligheten. Det som sker i den fiktiva kommunen Svinarp kan nog hända i nästan vilken mindre kommun som helst.

Missade du pilotavsnitten så ligger de på SVT play en månad.

Idioter!

Nu har jag lugnat ner mig så pass att jag kan skriva ett nyanserat inlägg om yrkesförare. Det snöade ymnigt på hemvägen och så gott som alla bilar körde mellan 70-80 km/h och höll ordentligt avstånd. Precis som man ska i vinterväglag. Det märks nu, efter någon månad med vinterväglag, att förmågan att ta det lite lungt har satt sig i bilisternas medvetande. Alltså vi amatörer med vanligt B-körort.

I vänsterfilen där blåste långtradarana om i ett. Rolling, rolling, rolling, så sjunger de säkert bakom ratten, men någon vämjelig countrylåt skvalandes på bilradion, de jävlarna. För dem finns det inte tanke på att anpassa farten efter rådande förhållanden. Nej då, det är bara att dra på så mycket det bara går. Yrkeschaffisar kör som var dag är en sommardag med klar sikt. Jäkla idioter säger jag! Med tanke på att varannat tungt släp får 2:or på bromsarna vid besiktningen så finns det all anledning att bli förbannad och oroad över deras framfart.

Idag blev jag omkörd av ett ekipage där idioten bakom ratten nog hade glömt att det hängde ett långt släp bakom dragbilen. Det var inte många centimetrar tillgodo mellan släpet och motorhuven på Saaben. Några sekunder senare vräker han sig ut i vänsterfilen igen! En lite mer nervöst lagd person än jag hade troligen panikbromsat sig ner i diket. Det är inte första gången det händer att de har jäkla brått att de måste skära in precis framför och dra upp ett stort moln av snörök så det känns som man kör rätt in i en vägg.

En gammal kompis utalade sig väldigt fördömande om långtradarchaffisar för 20 år sen. "Långtradarförare är livsfarliga, de sitter med en uppslagen porrblaska och runkar när de kör." Ungefär så löd hennes åsikt, som jag då tyckte var aningen överdrivna. Idag är jag alltmer benägen att hålla med henne. 

Idioter! Plattskallar! Kretiner!

Det här inlägget blev väl alldeles lagom nyanserat?

Snabbmat på vift

Friskis & Svettis har en kampanj där de försöker få stockholmarna att röra mer på sig. Ta en omväg när du vill trycka i dig snabbmat är deras paroll. Precis utanför Åsögrillen på Götgatan står det på stortavlan ”Grillad med mos? Prova Erstagrillen på Folkungagatan, 11 min promenad”.

Undrar vad korvmojens ägare tycker. Det finns nämligen ingen stortavla med omvänt budskap vid Erstagrillen.