OS-tittandet tog paus igår till förmån för en filmkväll med barnen. Ikväll var jag ju bara tvungen att kolla in sprintstafetten. Rackarns vad de svenska tjejerna kan ta i. Synd att de gråsvarta tyskorna sög sig fast som var sin fästing som vägrade släppa taget. De hade helt klart lite bättre glid utför. Men ett silver är ändå ett silver.
Märkligt vad snabbt jag vänjer mig vid våra svenska OS-stjärnors framgångar. I början grät jag som en semi-professionell gråterska i med- och motgångarna. Nu sträcker sig känsloyttringarna till rejäla hejaramsor och sittande ovationer i tevesoffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar