På jobbet får jag rapporter om sömnlösa nätter. Nu när snön, med dess ljuddämpande effekter, borde få den mest lättväckte att sova gott, så kan man undra vad som stör. Jo, det är katterna. De styrs av sin biologiska klocka och skiter högaktningsfullt i ett snötäcke på halvmetern. Nattliga serenader som kan väcka upp döda har rapporterats från kollegor med katt. Jag minns förra årets ylande och är nu djupt tacksam att Trajjakatten är snöpt.
På Fylstagatan konstaterar kattpappan Håkan med oroväckande lugn, att en stor, fet rackare häckar på altanen. Han har gjort antagandet att den fete är snöpt och att hans små kattfröknar inte är mottagliga ännu. Inga tendenser visar på det motsatta. Vojne! Jag skulle då rakt inte lita på någon av deltagarna i detta kattriumvirat i dessa tider. Men, jag är av erfarenhet aningen paranoid.
Minns när vi 1 mars flyttade till landet med vår lilla ungkatt. Hon smet ut och det dröjde bara någon timme innan trädgården var full av pilska bondkatthanar. I marsnatten lös åtminstånde fyra ögonpar i buskarna. Hanarna slogs så sök det slog gnistror och vår lilla, så lagom oskyldiga katta, njöt av föreställningen innan hon lät sig bli påsatt av segraren. Jag misstänker att hon delade ut tröstpris till de som hamnat på prispallen.
Katthussen rände runt som en katolsk fader med en piassavakvast och gjorde några desperata utfall för att mota bort dem. Han gick bet kan jag lova. I maj hade vi en kull med kattungar på halsen.
Lita aldrig på en marskatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar