Just som Frk Lugn tänkte pallra upp sig i en nackvänlig position i soffan ringde goa vännen M och aviserade ett oväntat besök . Hon dök in som ett litet durspel i köket med en amaryllis. Åh, vad gott det är med spontanfika! Och att bli presentad bara så där, en helt vanlig decembermåndag. Sånt värmer i hjärtat. Det blev till att ta fram Don Pedron och leta fram kladdkakan ur frysen. Är det något som M och jag är riktigt bra på så är det på att fika.Vi hann med att avhandla Mark Wahlberg, Jenna Jamesson, dammsugarförsäljare, medelålderns vedermödor... häpp. Där slog någon slags insikt till. Vi har inte längre den äldre generationen att förlita oss till längre. På något vis så är det vi som ska föreställa något slags fundament som finns där - i vått och torrt. För att stå ut med tanken på den kommande ålderdomen så ägnade vi oss åt att planera för tiden på hemmet. När vi är uråldriga och skröpliga ska vi ägna oss åt att testa alla droger som bara går. Så det så!
M upptäckte pianot som kommit till sedan hennes senaste besök. Några vackra låtar framfördes. Jag småmös i soffan, imponerad att pianolektionerna från skoltiden fortfarande satt kvar i fingrarna.
Börjar förstå Martin Becks granne nu. Han med stödkragen som jämt tjatar om att de ska ta sig en stänkare. Det är ju precis vad jag gör; medicinerar med alkohol på fjärde dagen. Först var det hostan som skulle fördrivas, nu nackspärren. Det blev samboucca för att variera lite. Känns ganska okej. En liten stänkare till som sällskap på badkarskanten får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar