Har man hamnat. Ska jag vara kvar i tevesoffan så måste den nog bytas ut mot en mer sittvänlig. Juldagskvällen maratontittade jag på en himla många program... Ehh, jag har redan glömt vilka.
En rejäl promenad fick fart på blodcirkulationen. Kändes som blodet höll på att ruttna i ådrorna. Varje dag ska det gås en promenad nu på jullovet. Tallkottekörteln ska övedoseras med dagsljus och kanske lite artifiellt teve-sken.
Annandagen kollade jag och Stora H på Cast Away. En ganska bra rulle. Scenerna i flygplanet innan det störtade kändes riktigt realistiska. Även livet på ön. Men att han så snabbt acklimatiserade sig till det vanliga livet när han blivit räddad förundrar mig lite. Borde man inte blir ganska knäpp av att umgås med en volleyboll under flera års tid?
Själv tycker jag det räcker med några dagar i sjuksängen utan kontakt med omvärlden för att det ska kännas nästan skrämmande att gå in på mataffären.
Kvällens bottennapp var countrygalan i Nashville. Inte för musiken utan för alla äckliga amerikanska God-bless-America-pekoral-floskler som var och varannan kväkte ur sig. Burr!
Gnissel. Nacken är inte van att ligga och kolla snett timmar i sträck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar