R.I.P. SAAB

Jaha, så går Saab i graven. Frk Lugn som är trogen Saabägare tycker det är tråkigt. Som barn hade mina päron ett knippe gröna Saabar. Jag räknar samman att jag haft fem Saabar och jag har tyckt om alla utom en.

Den jag ogillade var en svart 99:a. Bilen i sig var det inget fel på. Det var lacken. Den var motivlackad av några rusdryckspåverkade ynglingar i Mullhyttan någon gång på åttiotalet. Några mer förklaringar behövs inte. Den var ohyggligt ful.

Jag hade gett min dåvarande sambo full frihet över inköpet. När han kom hem med spektaklet var jag mållös. Den var så skämmigt ful att jag undvek så långt jag kunde att köra den. Vid separationen, (jag efterhandskonstruerar lite nu, men upprinnelsen till separationen var fan i mig just hans dåliga smak) fick jag fulssaben vid bodelningen.

Med väl svald stolthet hängde den med några år. För att tona ner de stora blafforna såg jag till att hålla den konstant skitig. Det är allt jag minns av den. Jo, en julafton kom jag ut och upptäckte att någon brutit sig in bilen och snott växelspaken. Det ordnades i mellandagarna med ett besök på skroten där en några år nya växelspak inskaffades. Ett helgjutet försäljningsargument när jag sålde rishögen till en snubbe på Garphyttans flyktingförläggning. En lätt ångest över att jag lurade på den stackaren min bil sköljer över mig nu.

Efter den Saaben blev jag märkesotrogen och har haft diverse andra märken men nu har jag kommit hem igen och har en halvrisig och möglig Saab igen. Vadan denna vurm för just Saab? Jag tror det är för att gillar underdogs. Inga dåliga såna heller, jag gillar körglädjen och att ha nyckeln lite galet placerad mellan sätena. Den klart körgladaste Saab jag haft var den lite uppskrämda turbon som gick fort som fan och låg som en svettig huggorm på asfalten.