Herr Grå hälsar på

November-jävla-grå-blöt-yllefilt-tillvaron verkar slå klorna i de flesta i omgivningen. Frk Lugn inkluderas i den oystra samlingen och framförallt barnen. Småprinsessorna har varit konstant i luven på varandra på sista tiden. När de bytte planhalva i söndags drog jag i ärlighetens namn en suck av lättnad att slippa agera skiljedomare mellan dem åtminstånde en vecka.
Friden blev kortvarig. I tisdags kväll ringde Stora H och var ursinnig på lilla h som ylade i bakgrunden. Barnafadern gjorde vad han kunde för att få till lite kvällsro. Så här har det hållt på. Efter innebandyträningen igår var det fullt krig igen och jag slog nästan knut på mig själv för att lugna, stävja och medla. Puh, vem sa att det enkom är en glädje att ha barn?

I morse slogs fötterna nästan undan. En batalj med lilla h fick mig att totalt flippa ur. Hårda ord slungades mellan oss, blandat med gråt. När affekten lagt sig gick lilla h med hängande huvud till skolan och jag åkte till jobbet med en stor svidande klump i magen.


Då är det tur att kollegan, marknadsanalytikern J som fick agera föräldrapsykoanalytiker och få mig att inse att jag trots katastrofmorgonen inte är totalt värdelös som förälder.

Ibland är det tufft att vara ett solitärt päron. Mitt i allt elände är jag väldigt tacksam över att jag och barnafadern kan resonera och stötta varandra istället för att sänka.