I galornas tid

Guldbaggegalan ikväll, nej, det fick vara. Galor brukar vara så olidligt långa och repetetiva. Det skulle väl vara för att se om surkartarna Nutley och Bergström dyker upp. De är tydligen putta för att de inte nominerats. Sickna stollar! De har väl inte producerat nåt av värde på bra många år. Men publiken gillar väl filmerna eftersom de placerar sig på listan över mest sedda. De har ju chansen på att få publiken pris. Dyker de inte upp så pissar de ta mig fan på sin publik.

Vad har de att klaga över? De är väl bland dem som får högts anslag när det är dags att svänga ihop en ny rulle. Det repetetiva i filmerna har alltid några ständigt återkommande scener: Helena gråter så snoret rinner. Helena knullar med nån gammal gubbe. Helena skäller ut nån inskränkt person så det eldar om det. Helena åker utomlands. De där utomlandsscenerna känns rätt mysko. I Änglagård 2 var det befogat men alla andra filmer så hamnar de på något oförklarligt sätt i Thailand, Mallis, London eller nånstans. Skit samma var, bara de kan pressa in en utlandstripp i budgeten på det annars så helyllesvenska.

Förra veckan blev det inget skrivet här. Jag roade mig med bio, simning, bibblabesök, äta ute, körsång, revy i både Fjugesta och Hallstahammar, dildoparty och slutligen uppstart med Kraxkompaniet.

Roade och roade ... Filmen Svinalängorna var filmen vi såg på bio och den var allt annat än roande. Jag grät på bion och när jag kom hem i min ensamhet så grät jag nästan resten av kvällen. Den träffade mitt i solarplexus. En av mina bästa barndomskamrater hade ett jäkla skitliv. Det inser jag nu som vuxen. Då accepterade jag det sjuka på det där trofasta sättet som många barn gör. Det var nog det som kom ikapp mig. Jag tror att filmen kommer vara en av årets absolut bästa fast vi inte gått ur januari än. Den kommer säkert plocka hem en och annan bagge ikväll. Flickan som spelade rollen som Leena som barn var lysande.