Skyll på civilingenjörerna!

Bilen ville inte starta  i morse. Den stränga kylan i kombination med många korta körsträckor i helgen tog knäcken på batteriet. Jag fick låna mammas bil för att ta mig till jobbet. På vägen hem passade jag på att köpa ett nytt batteri, att ladda upp ett uttjänt är bara konstgjord andning. Nästa köldknäpp blir det repris på det förtretliga wi, wi, wi-ljudet.

Det nya batteriet var transportladdat och behövde laddas ytterligare för att uppnå optimal funktion. Jag kånkade in det i hallen och klämde på laddaren. Det tog sin modiga tid. I väntan på att det laddat klart gav jag mig i kast med att demontera det urladdade. Inte det lättaste i mörkret. Kylan tarvade vantar och mörkret en ficklampa som placerades i munnen. Den arbetsställningen är rätt påfrestande på humöret. Speciellt i kombination med bortglömt snus. Dosorna står kvar på jobbet och efter fem timmar utan nervlugnande stimulantia så är stubinen inte så lång.

Men vad i alla glödheta! Att batterier ska vara förankrade för att inte välta är en självklarhet. Det brukar oftast vara löst på ett sätt som är snabbt gjort att demontera.

Icke! Klåparna på Hyundai har krånglat till det något så infernaliskt. Det duger inte med vanlig block- eller lednyckel. Min saligen avlidne far brukade häva ur sig någon osande ramsa om blåögda civilingenjörer när tingen var emot honom. Jag svor över de snedögda koleanska civilingenjörsjävlarna så det eldade om det. Ganska skickligt med tanke på att jag hade en ficklampa mellan tänderna. En hund-rastande kvinna skyndade snabbt förbi, säkert med en skrämd blick. Jag såg inte om så var fallet. Jag säg mer åt rött.

Det var bara att släppa taget om allt och avvakta till jag får tag på en hylsnyckelsats med diverse tillbehör. Det får bli imorgon.