De hushållsnära tjänsterna i mitt hushåll har stått i princip still. Mindre insatser för att upprätthålla någon slags hygienfaktor har gjorts men mer än så är det inte. Resultatet är ett hem som snart platsar i Rent hus. Nu överdriver jag något men jag är farligt nära att tippa över och bara låta skiten gro fast och slutligen ta överhanden.
Orsaken är inte enkom lättja och leda. Värkh*lvetet hindrar mig att göra den där rejäla storstädningen och det är just en sån insats som krävs. Lite veckostädning är en piss i Mississippi.
Tanken har slagit mig att anlita en en städfirma. Men det känns rent av skämmigt att släppa in någon utomstående i detta inferno till hem. Häromkvällen diskuterade några inne Facebook dilemmat av detta. Alla var överens om att för att kunna ta hem en städhjälp så krävs ett rejält mått av "manegekrattning". Snacka om moment 22! Man vill ju ta hjälp för att man inte hinner/ids/orkar. Så hur göra?
Jag fick en tanke att man hjälper varandra. Beställer städning åt sin vän. På något vis så skulle det kännas lite lättare att påstå att vännen är en kvinna, eller för all del man, på gränsen till nervsammanbrott.
-Se så det ser ut, hon har haft det lite jobbigt på sistonde. Som vän vill jag förhindra att hon hamnar på psyket och har därför tagit på mig att styra upp detta.
Vännen i sin tur gör lika dant. Men kanske inte samma städfirma. Det vore ju synd att bli påkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar