Nationaldagsfunderingar

Har haft en del funderingar över vår nationaldag idag. Svenska Flaggans dag blev uppgraderad till nationaldag 1982. Firandet ville inte riktigt ta sig  så det var kanske därför som just denna dagen blev en allmän helgdag 2005. Efter fem år som helgdag så är firandet nästan lika lojt som tidigare. De som verkar fira mest är våra nysvenskar. Kanske är det så att vi behöver ha krigsupplevelser i bagaget för att få till den där nationalistiska stämningen?

Ibland känns det som de främlingsfientliga krafterna i Sverige på något vis har övertagit rätten att hedra vår svenska fana. Jäkligt tråkigt att det blivit så. Jag tycker att vi ska få vara stolta över vårt land och vår flagga. Även fast vi saknar historiska, heroiska insatser att fira. Vi får istället känna tacksamhet över att leva i ett rikt land jämförelsevis. Att vi är förskonade från krig, naturkatastrofer och att vi lever i en demokrati. Det är bara på svensktillverkade produkter som vi stolt trycker upp vår flagga. Idrottsevenemang är också en arena där det är fritt fram att måla sig gul och blå och skråla att Sverige är bäst. Märkligt ...

Jag och flickorna var ute i vår vackra försommar och plockade med oss en bukett hem, vi smällde ihop en tårta och firade på hemmaplan. Emme och Lola dök upp med mat och vi satt ute och åt. 


Kumla kommun söker nu gode män och tillförordnade vårdnadshavare för de ensamkommande flyktingbarnen som kommer till Kumla. Jag vill nog kalla dem ungdomar. De bor ett stenkast bort, jag har sett några borta vid Frejgården och funderar över hur de har det. Vad gör de om dagarna? Är det bara en ändlös väntan? Om så är fallet, vad formas grabbarna till för människor? Ska jag vara orolig för mina döttrar? Får de det stöd de behöver för att växa upp till hyggliga män? 


Jag vet inte alls. Och jag skäms lite för att jag inte orkar och vågar bry mig. Jag har tänkt tanken att jag borde ställa upp. Jag som inte är speciellt ordentlig med mina egna papper och ekonomi, hur ska jag kunna sköta någon annans? Kommer jag kunna prata med dem?  


Jag är antagligen inte ett dugg unik i mina funderingar. Man tänker att man borde men orkar inte ta steget fullt ut. Om någon spårar ur på grund av den pressade situation de befinner sig i, har man då rätt att kritisera beslutet att ta emot dem? Inte utan att först fråga sig själv om jag  gjort vad jag kunnat. 


Nu börjar mina resonemang bli rejält tillsnurrade. Inser att det är dags att sova och tänka på morgondagen istället för att grunna för mycket.