En kollektivtrafikvägrares bekännelser

Från att varit en busspendlare under många år, är jag sedan flera år en av de hatade bilisterna som ensam i min icke-miljöbil far fram och åter mellan Kumla och Örebro. De fåtal gånger jag nyttjar kollektivtrafiken är vid tjänsteresor och krogresor. Igår var det dags att nyttja länstrafiken.

Kollegorna ställde till med after work på O´Learys. Jag var förståss inte sen att tacka ja. Glad som en lärka satte jag mig på bussen och lämnade de halvsjuka barnen. En och en halv dag med gnällspikarna hade tärt på mitt tålamod rejält. En kväll med mat och alkohol hägrade som en oas lär hägra för en vilsen i Sahara.

After Worken blev en ganska kort tillställning. Det var inte något vidare hålligång på kollegorna. En efter en droppade de av till sina familjer och barn. Att ensam stanna på O´Learys en ligamatchkväll kändes lite väl desperat. Nog för att jag är öppen för att förändra mitt civilstånd från singel till osingel, men nån måtta får det vara. Det är då rakt inte en fotbollfanatiker jag är ute efter.

På väg upp på bussen är jag snäll och håller den kvar, då jag ser en gubbe kommer skumpandes med ett stort paket i famnen. Gubben visar sig vara en riktig kronalkis och han damp förståss ner alldeles för nära mig. Han luktade gammal smuts, sprit, öl och pepparkakor?! Jag munandades och tomglodde ute genom rutan, precis som inbitna kollektivtrafikanter gör. Alkot malde på i en lång monolog. Han var inte helt vrickad och hade kunna varit ganska så underhållande om det inte var för att jag började känna mig allt mer kymig och illamående.

Det var långa haranger om askmoln, Beatles och irrfärder mot Oslo. Efter stipulerad tid i fyllearresten hade gubben blivit utsläppt i gryningen. Svinkallt som det var på morgonkulan, hade han hoppat på en Swebus med destination Oslo. Där hade han vänt och åkt till Örebro igen. I glädjen över att pensionen trillat in på kontot hade han inhandlat en stor cirkelsåg. En och annan starköl hade också införskaffats. Innan vi var framme vid Adolfsberg hade han vridit i sig två burkar. Vid Marieberg började hans blåsa göra sig påmind.

Vid det laget hade även mitt illamående övergått till kraftiga magsmärtor och jag stod inte ut att sitta kvar i den märkliga odören. Jag flyttade mig närmre en hålögd småbarnsmamma som hade en unge som skrikit oavbrutet sen vi lämnade Resecentrum. Ett något bättre alternativ, men bara något. Jag stoppade fingrarna demonstrativt i öronen och försökte se medlidande ut.

Det är sånt här som jag anser mig ha legitimitet att köra bil. Visst, får man möta människor och uppleva saker. Men nja, jag trivs så bra med den enahanda bilturen. Jag hann hem precis innan magen, i revolt, gjorde sig av med Club-Sandwichen med kyckling som intogs på O´Laerys. Ät inte den! Åk kollektivt om ni orkar. Men jag dömer ingen som väljer bilen.