Mobiltelefonberoende

Somliga får panik om de är längre från sin telefon än en armlängds avstånd. Frk Lugn beskådade ett scenario á la katastrofläge på tåget idag. En tjej som skulle med på samma tåg som jag, upptäckte att hon lämnat sin mobil i näven på sitt sällskap som stod på perrongen för att vinka av henne. Jiisus vad hon ylade när hon upptäckte att dörrarna hade låsts. Hon skrek som en hysterisk mistlur och fick till en ulkande gråt som för en normal person tar åtminstånde fem minuter att jobba sig upp till.

Jag var på väg att klappa till henne för att få henne ur chocktillståndet men nöjde mig med att säga - Öppna fönstret, människa. En man hade fattning nog att dra ner rutan och hojta åt dem på perrongen att kasta in mobilen.

Alltså, för somliga måste det vara den värsta katastrofen i världen att vara utan sin livboj. Benämningen yuppienalle känns förlegat. Resten av resan för tjejen gick åt att skicka sms och ringa till minst hundra pers för att tala om vilket trauma hon varit med om.

Själv är jag mobilbefriad sedan jag lämnade jobbet igår. I över ett dygn har jag varit ostörd på den fronten. Det enda som var lite knepigt var att lista ut när tåget skulle gå, hade bara biljett på sms. Men det löste sig. Tvingas man tänka efter så funkar det mesta. Fan, vad förmätet det här låter då. Måste vara ett ålderstecken, haha!