Tyvärr har det inte varit någon direkt semester. Under de gångna veckorna har min och familjens tillvaro varit helt förändrad. Mamma Marieanne blev sjuk i februari, någon vecka efter hennes 82-årsdag. Efter några veckor på USÖ så somnade hon stilla in. De sista dygnen var vi hos henne och när hennes svaga andning till slut upphörde så fanns E, hennes första barnbarn, vid hennes sida.
Från att ha varit en förhållandevis pigg mamma och mormor, som klarade sig helt själv, hamnade hon i en sjuksäng. Trots alla möjliga antibiotikakurer så svarade inte kroppen på behandlingarna. En urinvägsinfektion, som hon inte ens haft några symptom av, utvecklades till en blodförgiftning som blev så aggresiv att hjärtat blev påfrestat. Ovanpå det en lungninflammation. Mer än så behövdes inte. Detta faktum blev ganska chockartat för oss alla. Ingen hade kunnat ana vad som väntade runt hörnet ...
Sakteliga börjar jag ta in det faktum att mamma inte längre är med oss. När jag besöker hennes lilla hus så känns det fortfarande som veckorna hon låg på USÖ och jag var dit för att titta till huset och blommorna.
Mitt stora stöd i den gungande tillvaron är min älskade J. Han lyssnar, stöttar och finns som en orubblig klippa intill. Nu är det bara att se tiden an och sörja. Det är en tröst att titta på alla fina blommor som släkt och vänner skickat. Alla mammas fina orkideer står nu här hemma och på något vis känns det lite som att mamma finns här genom dem.
3 kommentarer:
Stor kram!
Vad skriver man? Ledsen för din/er skull. Döden kommer nästan aldrig när man väntar den...
Tack! Man behöver inte ha ord. Det är tur att sorgen inte ligger över en hela tiden. Idag har varit en dag som mestandels genomsyrats av praktiska göromål och firande av Emme som fyller 25 i morgon.
Skicka en kommentar