Man hinner med en hel del på en sjukdag

Iallafall vad gäller teve och internetkonsumtion. Jag har lärt mig att det svinkalla vädret beror på NAO-indexet.  Vilken tur att jag hittade en varm yllefilt att hålla värmen med. Jag försöker iallafall gilla läget.

Läste även om en farbror som var så misstänksam mot allt vad banker heter, att han hade ett helt arbetslivs besparingar hemma. Ett visst mått av misstänksamhet mot bankväsendet är säkert på sin plats. Gubben hade haft pengarna under sängen, men efter att hans vakthund dött, så hade han med sig sin plastpåse med 900 000 spänn var gång han lämnade hemmet. Glömsk, som han tydligen också blivit, la han påsen på biltaket och pengar var borta med vinden så att säga. Surt för gubben.

Jag frossar vidare i seriernas underbara värld. Idag har jag läst Kapten Stofils senaste album med stor behållning.  Där kan man tala om griniga gamla gubbar. Även Berglins har uppmärksammat att  det är skillnad på tupp och höna. Klicka så blir bilden större.

Prövningarnas vecka

känns det som.
I går morse vaknade jag med känslan att någon kört ner ett rivjärn i halsen. Jag bet ihop och åkte till jobbet. Hela förmiddagen ägnades åt att få datorn att fungera. Gav upp och bytte till en som övergivits av vår sommarvikarie. Efter diverse profilbackuper så var jag igång. Min skärm var inte kompatibel så jag bytte till en annan övergiven relik. Bilden på den var gulnad som på en gammal tidning. Mina planer på att fakturera före lunch gick åt skogen.

Humöret var nere vid anklarna och jag kämpade för att inte börja gråta. Vid lunch insåg jag att jag inte bara hade ont i halsen utan även feber. Ringde mig sjuk och åkte hem och planade ut i soffan. Barnen skulle baka pepparkakor men de lös med sin frånvaro. När jag börjat undra så hörde Stora H av sig och meddelade var hon var. Efter ytterligare en stund var lilla h lokaliserad. Vid det laget var jag jag slak av febern att jag inte ens orkade tänka på att åka och hämta henne. Kamrat S skjutsade hem henne. Tack!

Idag är jag lite piggare efter maratonsömn. Kroppen värker efter allt liggande och halsen är fortfarande rätt skrovlig. Men huskurstipset från Kamrat C verkar funka. Avkok på färsk timjan med honung gör susen.

Kallt som i Sibirien är det ute. När jag lagade mat gav strömmen upp. Vattenkokare, spis och tvättmaskin på samtidigt gick inte. Nu har jag bytt proppar men det funkar inte. Jag fick äta köttfärssås utan spaghetti. Kaffebryggaren har fått flytta in i vardagsrummet för utan kaffe bryter jag ihop. Kan en doktor med elkunskap komma hit?

Frk Fatal

Häpp! Är på väg ut i snöyran. Först ett besök på julmarknaden på Kumla bibliotek. Stora H:s innebandylag har ett stånd där de säljer hembakat. Hon hinner knappt vara med själv, för hon ska till Askersund och spela match. I morse kom hon förbi och värmde upp med att skotta snö åt mig och tre grannar. Gullungen.

Efter julmarknaden ska jag, lilla h och Emme åka till Örebro och lyssna på Örebro Folkkörs adventskonsert. I ett försök att snygga till mig lite lyckades jag borsta håret med skoborsten. När man är så tankspridd som jag ska man lägga tillbaks skoputsargrejerna i dess låda efter användning. Nu låg den på pallen i hallen och jag luktar  lite Boston skokräm om ena sidan kalufsen men det syns inget. Tvätta håret hinns inte med.

Stakars stakgeneralen

Med aningen, typ blytungt huvud är lördagssysslorna avfrostning av frysen och adventspyntning. På jobbet har jag fått epitetet "Stakgeneralen". Jag som normalt är hyfsat befriad från konventioner har försatt omgivningen i ett förvånat tillstånd. Jag gillar nämligen inte när folk ställer upp sina adventsljusstakar nästan en vecka innan advent infaller. Och när jag dessutom påtalar det med barsk stämma så vågar folk inte ifrågasätta. Min ståndpunkt i frågan är: Kvällen före första advent är okej. Fredag eftermiddag är okej att tända staken på jobbet om man är ledig på helgerna. Inte tidigare.

I torsdags började chefen plocka med adventsljusstaken, jag spände ögonen i henne och sa att: Den där tänder du inte förren i morgon.. Nähä, sa hon och släckte den illa kvickt. I går morse när jag kom till jobbet var alla taklampor släckta och stakarna lös i alla fönster utom mitt. Nikotinabstinent som jag var stövlade jag iväg och tände arbetsbelysningen och väste, nu är det slutmyst! Jag måste se att jobba. 

 mina små (harkel ... despotiska) försök att bringa ordning på vilken tidpunkt när adventsljusstakarna ska få tändas. Man får INTE tjuvstarta när det gäller såna här saker! Riktigt elaka tungor kallar mig för Stak-Gestapo.

För lite spriit i den här

Huvudet är tungt idag. Jag har mött min överman(kvinna) i spritdrickning. Vi var tre trallande jäntor som begav oss ut i Örebros nattliv. Ett besök hos greken på Drottningatan för lite mat innan vi landade på Mastodont.

NajzPrajz-Anders hade ordnat en spelning med Will Kimbrough. Jag hade inte hört talas om honom men det var en bra konsert. Vi var nog mer aktiva i baren än framför scenen. M drack drinkar som andra dricker vatten. Hon hade dessutom synpunkter på alkoholmängden i drinkarna. Mera sprit! Det är ju frukostdryck, hojtade hon. Att vi inte blev mer bladiga än vi blev är en gåta. L som skötte sig bäst i baren och höll sig till öl kände sig yrsligast. Det kanske var som M sa för lite spriit. Men med tanke på hur huvudet mår idag så var det mer än nog.

Boktipset

Ninananinana Plooing!
Måste bara tipsa om ett tokbra seriealbum. Jan & Maria Berglins Far och jag. Lånade den igår på bibblan och tänkte avnjuta den i små portioner. Det gick åt skogen. Jag plöjde genom boken i ett svep. Boken  handlar om en far, född på 60-talet och hans son 90-talist. Det är inte lätt att fostra barn efter sina ideal. I synnerhet när man inte ens själv klarar av att leva upp till dem.

Vinterkräken är på ingående

På väg till jobbet stod en bil med varningsblinkers påslagna på väggrenen. I diket stod en man och höll ett litet barn i vågrätt ställning. Ungen spydde som en räv. Jag tyckte det var rätt komiskt. Troligen tyckte inte de inblandade inte som jag.
Dags för handsprit!

Nu blev det så där igen

Total torka på bloggfronten. Ynka 3 inlägg i november. Sjuklingar, kapellbyggare och andra bloggande vänner producerar mängder av inlägg. Till och med lilla h bloggar mer frekvent än jag.
Finns inget alls att skylla på. Lite novemberleda möjligtvis, men det går ju att skriva spaltmeter om denna jämrans månad. Vädret är inget jag brukar klaga på. Det är ju som det är. Fint med lite snö, jag skottar gladeligen. Bara lederna inte blir sämre. De sista veckorna har det bara varit fingrar och tår som är stela och gör ont. Det var just där det började nån gång i augusti, så min förhoppning är att det här eländet håller på att drivas ut ut kroppen.

Revyandet är över men jag är sugen att komma igång med något nytt på Sturekompaniet. Visserligen har det varit skönt med lite lediga helger. Vingkamraten C har hjälpt mig att röja här hemma lite mer så huset känns trevligare att vara i. Till helgen ska jag byta gardiner och plocka fram adventsljusstakar. Glögg ska drickas och Willie Clay Band ska spela på Mastodont och lönen kommer. Halleluja!

Idag la jag mina sista slantar på ett par nya curlingkängor. Mina trogna, gamla Clarks har fått gå på tippen efter 13 år. Det blev ett par gröna av ett för mig, nytt märke, Canada Snow. Framtiden får utvisa om det var en bra investering. Nu sitter jag med dem på och det är iallafall varma inomhus.

Skyll på civilingenjörerna!

Bilen ville inte starta  i morse. Den stränga kylan i kombination med många korta körsträckor i helgen tog knäcken på batteriet. Jag fick låna mammas bil för att ta mig till jobbet. På vägen hem passade jag på att köpa ett nytt batteri, att ladda upp ett uttjänt är bara konstgjord andning. Nästa köldknäpp blir det repris på det förtretliga wi, wi, wi-ljudet.

Det nya batteriet var transportladdat och behövde laddas ytterligare för att uppnå optimal funktion. Jag kånkade in det i hallen och klämde på laddaren. Det tog sin modiga tid. I väntan på att det laddat klart gav jag mig i kast med att demontera det urladdade. Inte det lättaste i mörkret. Kylan tarvade vantar och mörkret en ficklampa som placerades i munnen. Den arbetsställningen är rätt påfrestande på humöret. Speciellt i kombination med bortglömt snus. Dosorna står kvar på jobbet och efter fem timmar utan nervlugnande stimulantia så är stubinen inte så lång.

Men vad i alla glödheta! Att batterier ska vara förankrade för att inte välta är en självklarhet. Det brukar oftast vara löst på ett sätt som är snabbt gjort att demontera.

Icke! Klåparna på Hyundai har krånglat till det något så infernaliskt. Det duger inte med vanlig block- eller lednyckel. Min saligen avlidne far brukade häva ur sig någon osande ramsa om blåögda civilingenjörer när tingen var emot honom. Jag svor över de snedögda koleanska civilingenjörsjävlarna så det eldade om det. Ganska skickligt med tanke på att jag hade en ficklampa mellan tänderna. En hund-rastande kvinna skyndade snabbt förbi, säkert med en skrämd blick. Jag såg inte om så var fallet. Jag säg mer åt rött.

Det var bara att släppa taget om allt och avvakta till jag får tag på en hylsnyckelsats med diverse tillbehör. Det får bli imorgon.

Välkommen uppskattning

Idag fick jag tre röda rosor. Tyvärr så var det inte från någon beundrare med amorösa tankar. Det var en kund på jobbet som ville uttrycka sin tacksamhet för att jag hjälpt honom. Inte illa det heller!
Idag kommer tjejerna hem igen efter en vecka hos kuisnerna i Jämtland. Fint att se dem också.

Published with Blogger-droid v1.6.3

En liten skandal i konungariket Sverige

Veckan har bjudit på rubriker och  löpsedlar om Knugen. Jag har frossat, en dag köpte jag till och med Aftonbladet för att inte missa några pikanta detaljer. Presskonferensen, eller vad man nu ska kalla den, på Hunneberg var humor på högsta nivå. Jag skrattade så jag tjöt inför Tjabos nervösa framträdande. Elakt, ja visst. Men är man kung så får man baske mig stå till svars.

Man frotterar sig inte med kriminella på svartklubbar och backas upp av Säpo. Sånt beteende ska man inte komma undan med. Han påstådda "vänsterstopp" bryr jag mig inte om. Alla är människor, även Kongen. Givetvis så är det lite synd om tyskan, hennes leende blir nog ännu stelare nu.

Hasse och Tage var detta fenomen på spåret redan 1973 i revyn Glaset i örat.