Hej hopp!

Lilla h har lagt innebandyklubban på hyllan. Nya utmaningar i form av simhopp väntar. Hon träffade Willy, simhoppartränaren, och blev sugen på att prova på en vattensport. Nu har hon varit med några gånger och verkar tycka det är jättekul. Willy är tysk. Tror jag. Han låter iallafall så. Willy utstrålar en skön blandning av tysk kadaverdiciplin och entusiasm med ett gott hjärta. Med en outtröttlig vilja korrigerar och korrigerar han. Det är vrister som ska sträckas, knän som ska vinklas rätt och magmuskler som ska spännas. Spännande värre.

Huruvida det blir någon framtida karriär på svikten och i hopptornet får framtiden avgöra. Lilla h hoppar på med samma explosivitet som hon brukar ha när det gäller hopp och studs. Hon gillar vatten och hoppar utan tvekan i från femman så det ska nog gå bra. Att hon nu får öva på att lyssna, koncentrera sig och vänta på sin tur gör inte heller direkt illa.

Stora H har inga planer på att släppa innebandyn iallfall. Det är ett gott tjejgäng som har hållt på i några år nu med god support av sin tränare.

Själv sportar jag mig ur sängen på morgonen, det är somliga dagar en prestation av stora mått. Troligen är det ett återfall av Psoriasisartrit som återkommit och jag känner mig rätt så nedslagen. Att vid 46 års ålder behöva få hjälp av barnen med att få på sig kläderna känns inte alls bra. Ny läkartid och fortsatt utredning väntar. Jag försöker dämpa symptomen med så mycket rörelse som kroppen klarar. För mycket stillasittande fungerar inte. Varmvattenberedaren går på högvarv då varma bad mjukar upp och dämpar smärtan. Maxdos av Diklofenak och Voltarensalva gör sitt till.

Hå hå ja ja. Blotta tanken på att bli sjukskriven ger mig ångest. Alliansen och Försäkringsskassan kommer pissa på mig om jag inte kommer att klara av att rätta in mig i den så kallade arbetslinjen.